Wikparken var en betesmark som förvildades, för mer än hundra år sedan. Buskar och träd växte allt tätare, tills ekarna inte kunde bre ut sig och många ursprungliga hagmarksträd dog. I sitt försök att återgå till sin naturliga form började parken att utplåna sig själv.
En silverfärgad rektangel vilar i en glänta mellan fyra träd. Än fångas solen, än fångas regnet på dess yta. Ett gyllene mönster bildas och följer regnets hand. När stål rostar är det materialets sätt att återgå till sin naturliga form. I processen ändrar det skepnad och förtvinar sakta. Förvandlingen blir en spegling av parkens förflutna, innan den blev betesmark på nytt.