Stenar som sjunger
av Aldo Brincat

Jag fascineras av transparens. Hur något kan vara täckt, men ändå synligt. Jag ser detta koncept i de antika grottmålningarna i bergen i min hemby. Målningar som är tusentals år gamla, på stenar och på väggar i grottor,  De går att finna i många delar av världen; liksom här i Sverige –  som  röster från det förflutna ingraverade i sten. ”Runor” tror jag att ni kallar dem här. Det finns en stor klyfta av tid mellan oss och dessa förfäder, och deras förfäder före dem. Deras röster når oss genom lager av täcken av forntida tid. Mitt arbete på Wik är ett försök att dra tillbaka denna tidens slöja och att fira dessa antika röster. Dessa stenar som sjunger till oss idag, återspeglar liv som har levt. Stenar som sjunger till oss, uppmanar oss att pausa och att överväga vad som har gått före oss. De konfronterar oss med dödlighet, vår dödlighet.

I am attracted to the aesthetic of concealment. When something is hidden or covered. I love the relationship between the concealed and the concealer. I am fascinated by transparence. How something can be covered, yet remain visible. I see this concept in the ancient cave paintings in the mountains of my home village. Paintings on rocks and on walls of caves, paintings that are thousands of years old. We have that here in Sweden too – as with most parts of the world; here, voices from the past are etched in stone. ‘Runor’, I think you call them, here. There exists a great chasm of time between us and those ancestors, and their ancestors before them. Their voices reach out to us through layers of blankets of ancient time. My work at Wik is an attempt to pull back this curtain of time and to celebrate these ancient voices. These rocks that sing to us today, reflect lives lived. Rocks that Sing to us, ask us to pause and to consider what has gone before us. They confront us with mortality, our mortality.